<3



lkasmdklmfklmfk

"Hur är det?" frågan som jag fått så många gånger och ibland vet jag inte ens vad jag ska svara. Ibland är jag glad och ibland är jag ledsen så det slutar alltid med "he dug väl". För det duger ju. Det blir inte bättre och det blir inte sämre. För det känns fel att vara glad ibland och ibland känns det fel att vara ledsen. Och ibland gör det så ont att stå vid skåpet inne på skolan. För just från det skåpet, 1,5 meter fram så är det ett fönster. Ett fönster som jag kollade ut från för några månader sedan och då såg jag henne stå där. Jag var osäker eftersom min syn är så dålig på långt håll. Jag sprang ner till nedervåningen på skolan och kollade ut genom fönstret och där stog hon. Långt blondt hår med sin kappa på. Jag hade inte träffat henne på månader och alltid när vi träffades igen var det som vanligt, det brukade vi säga. Och jag sprang fram till henne och kramade henne. Nu, månader senare så vågar jag nästan inte kolla ut för jag vet att hon inte kommer stå där igen. Och det gör så ont.

 



Sovtröjan<3

Första skoldagen bortgjord! Var så glad att vakna upp i min egna säng och mammas pussar även fast klockan var 7 hihi. Och så glad för att få träffa mina vänner igen! Och få dessa "välkommen hem till Sverige". Så skönt! Hade dock bara 2 lektioner och på matematiken fick jag inte så mycket gjort. Var bara så exalterad över att få träffa alla igen. Har redan fått 2 uppgifter så nu har jag något att göra! Men just nu ska jag kolla runt eftersom jag inte rört min dator på 2 veckor haha. Sen att få lägga sig i sängen och lukta på Jolenes sovtröja! Alltså det är äkta lycka. Det känns som hon är här igen<3 



Hem

Halv 10 går bussen till flygplatsen. Jag har velat hem sen 3e dagen. Att vara borta 2 veckor från min familj är inte min grej. Jag saknar mina nära och kära. Jolenes sovtröja som jag vägrade ta med mig för jag är så rädd att den ska bli stulen eller att flygplatsen tappar bort resväskan om jag har den liggandes där. Men imorgon kväll klockan 8 är jag i Vilhelmina och pappa hämtar mig. Sen 40 minuters bilresa så är jag hemma i min säng där tröjan väntar. Ska spraya sönder den med hennes parfym. Annars börjar jag skolan på onsdag. Vilket jag längtar till. Jag saknar mina vänner. Nu ska jag ligga här i soffan och dryga ut dom här sista timmarna i Cypern.





Poopie <3

Känner att varje inlägg jag vill skriva ska handla om Jolene. Men även om allt annat som händer. Jag kommer alltid ha ett hål inom mig som endast Jolle kan fixa till, men allt går vidare ändå. Även fast jag vill så gärna klamra mig fast vid just henne. Jag skriver detta eftersom jag har några nära som läser min blogg. Och jag är så tacksam för allt ni gjort för mig, och vad alla andra gjort. Så många som hört av sig och visat att dom bryr sig. Och jag har inte varit så bra på visat tillbaka tacksamhet. Men jag är tacksam, väldigt mycket. Men det enda jag fokuserar på är Jolene. Jag vill ha henne tillbaka. Jag vill ha hennes kramar. Höra hennes skratt. Hålla hennes hand medan vi sover. Men det är 70 år kvar till det. Och tills dess har jag mina nära och kära som jag har vid min sida. Medan Jolene är där uppe och vakar över oss. Men ingen vet vad som försiggår i mitt huvud. Jag dagdrömmer så mycket, varenda sekund jag får över så är det endast hon jag tänker på. Och jag saknar henne, hela tiden varje dag. Jag drömmer på nätterna om att jag hinner skriva att jag älskar henne. Men sedan vaknar jag och drömmen har varit så sann att jag blir arg. Jag blir arg för att jag inte hann skriva, och att jag så gärna vill säga det till henne en sista gång. Men det är 1 månad försent och jag kan inte gå tillbaks i tiden. Och jag har varit på platser där vi brukade vara, vänta på att hon ska komma fram. Men hon finns inte. Jag får inga sms längre eller samtal. Det är inte hon som knackar på dörren och går in. Och jag får höra flera gånger "jag kan inte föreställa mig vad du går igenom". Jag förstår inte ens själv vad jag går igenom. Jag förstår ingenting. För ibland så blir mina tankar så levandes att jag själv tror att hon finns, men sen kommer det fram att hon inte finns längre och allt suddas ut. Det enda jag har kvar är hennes sovtröja som jag sprayar sönder med hennes parfym. Jag har bilder och videos när hon skrattar. Men det räcker inte. Saknaden blir inte mindre. Bara dagarna blir mindre tills vi ses. Men 25550 dagar går inte lika snabbt som att vandra till ica för att möta upp henne. Utan dessa 25550 dagar kommer jag bli gammal utan henne. Vi kommer inte gifta oss när vi är 50 och sedan flytta utomlands. Vi kommer inte fara på våran roadtrip när vi båda skaffat körkort. Det finns så mycket grejor vi brukade göra som inte kommer bli av igen. Och det gör så ont inom mig att jag förlorat en sådan stor del av mig själv. Och jag förstår inte ens själv ibland vad som hänt. Och jag blir så ledsen att jag inte har henne vid min sida. Min finaste tvilling.

 



<3



Du sa "jag har aldrig sovit så gott som i din säng" just efter du vaknat, någon timma senare efter tiden du hade valt jag skulle väcka dig. Jag ville att du skulle få sova för du var så trött. Nu kan jag inte väcka dig, utan bara hoppas att du sover bättre än vad du gjorde i min säng. Älskade tvilling<3



Twin <3 <3



Tvilling <3 <3

Min tvillingsjäl. Det gör ont. Det gör ont att veta att jag tagit farväl till dig. Det gör ont att veta att det är över 80 år kvar tills vi ses. Det gör ont att jag inte får några sms längre. Det gör ont att jag inte kan krama om dig. Det gör ont i hela kroppen. 

Jolene min solstråle, som jag saknar dig. Jag kommer alltid älska dig min tvilling. Jag hoppas du sover bäst. Att du får ro. Att du är lycklig. Då kan jag känna mig trygg. Vi sa för evigt och så det förblir

 



Veckans mest lästa artiklar

Perfekta bryn! Höstsäkra ditt liv med 7 goda vanor! Krönika: Jag har lagt på mig
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://theresebissmark.devote.se